This site uses cookies.
Some of these cookies are essential to the operation of the site,
while others help to improve your experience by providing insights into how the site is being used.
For more information, please see the ProZ.com privacy policy.
Freelance translator and/or interpreter, Verified site user
Data security
This person has a SecurePRO™ card. Because this person is not a ProZ.com Plus subscriber, to view his or her SecurePRO™ card you must be a ProZ.com Business member or Plus subscriber.
Affiliations
This person is not affiliated with any business or Blue Board record at ProZ.com.
Access to Blue Board comments is restricted for non-members. Click the outsourcer name to view the Blue Board record and see options for gaining access to this information.
French to Swedish: Traumas complexes et identisation : le cas des enfants en situation de rue General field: Other Detailed field: Psychology
Source text - French Traumas complexes et identisation : le cas des enfants en situation de rue
Résumé
De nombreux enfants, confrontés à l’adversité dès leurs premières années, sont parfois contraints à une vie sans enfance. C’est le cas de certains enfants en situation de rue, dont les microtraumatismes de la carrière d’errant impactent leur développement psychoaffectif, mais aussi leur processus d’identisation. Alors que la confrontation à leur propre mort est peu fréquente, la multitude des cas de traumas complexes (DESNOS, Disorder of stress non otherwise specified) que traînent ces victimes des institutions de socialisation nous invite à inscrire la psychotraumatologie dans la clinique de la rue.
Objectif.
Après avoir fait le point sur les controverses théoriques qui nourrissent les conjectures sur le traumatisme psychique, nous allons examiner l’actualité sur le trauma complexe et les limites transparaissant dans la nosographie (DSM). L’objectif de cette étude est d’analyser les intrications entre trauma complexe, processus identitaires et mise en place de l’image de soi chez l’enfant errant.
Méthodologie.
Nous avons entrepris une étude quantitative auprès de 148 enfants ayant séjourné au moins un an dans la rue, en nous focalisant sur la typologie des évènements traumatiques qu’ils ont vécu. Nous avons analysé les liens entre le vécu traumatique et les processus qui participent de la structuration de la personnalité, nos interrogations portant notamment sur les liens entre le trauma complexe, la dynamique identitaire, l’image de soi et l’estime de soi.
Discussion et conclusion.
Nos observations corroborent de nombreux travaux antérieurs sur les stratégies de survie des enfants en situation de rue. Nous avons mis en évidence la relation entre les traumas complexes de la carrière de rue et le processus d’identisation, et avons postulé une inscription du traumatisme dans la culture à travers l’idée du sens, en faisant, au regard de la manière dont les évènements de vie impactent le développement de ces sujets, une différence entre le trauma agi et le trauma subi.
Le chemin de croix que constitue l’errance de rue pour de nombreux enfants, prend les couleurs d’une tentative de reconstruction de soi, sur les cendres des souffrances du passé, les sujets se voyant confrontés à un dilemme, celui de rebondir pour s’affranchir de l’adversité ou de s’abandonner pour s’installer, puis périr dans une carrière de victime. L’idée de traumatisme dans le phénomène de rue est peu familière, aussi bien dans la recherche que dans la pratique clinique. Pour situer le fondement de telles conjectures dans un univers habituellement réservé à des réflexions socio-anthropologiques, il nous importe de faire le point sur la théorie du trauma psychique telle qu’envisagée dans la nosographie, avant d’analyser les intrications entre trauma, processus identitaires et mise en place de l’image de soi chez l’enfant errant.
1. Le traumatisme psychique
La préhistoire et l’histoire du psychotraumatisme gardent comme socle commun, la confrontation du sujet à l’effroi de la mort ou de sa mort. L’idée de violence a longtemps teinté le discours sur les troubles décrits initialement chez des soldats et combattants dont les récits de guerre laissent transparaître l’insoutenable, l’indicible qui resurgit dans les reviviscences diurnes ou les rêves traumatiques des victimes. Les pathologies psychotraumatiques sont à cet égard, initialement des troubles associés à la violence des évènements, des troubles à caractère de névroses et dominés par une anxiété réactionnelle. De nombreuses controverses théoriques d’inspiration analytique entretenues par les pionniers de la psychotraumatologie à la fin du XIXᵉ siècle sont alimentées par la description de troubles variés chez des sujets confrontés directement à un évènement violent. L’hypothèse défendue par Oppenheim qui accorde une importance particulière au choc émotif remet en cause la pathogénie commotionnelle, davantage centrée sur un éventuel ébranlement mécanique de l’encéphale.
1.1. Traumatisme psychique et nosographie
Il ne nous paraît pas superflu de remarquer que dans le désir d’un consensus, la précision définitionnelle de l’évènement traumatique, principal fait qui donne du contenu à cette clinique particulière, reste est un élément plus que discutable. Le bigot remarque pour le déplorer, que l’intérêt croissant accordé aux préoccupations psychologiques a entraîné des confusions entre traumatisme psychique et stress, mais également un affadissement du mot traumatisme, ainsi qu’une dilution du concept de stress qui est davantage une sorte de valise où sont rangés à la fois l’agression et son retentissement organique. Pour lui, le traumatisme qu’il considère comme secondaire à un évènement d’une gravité inouïe se réduit à l’incrustation dans l’appareil psychique d’une image qui ne devrait pas s’y retrouver.
Dans la même perspective, le DSM en précisant les critères diagnostiques des deux principales entités cliniques que sont l’état de stress aigu (ESA) et l’état de stress post-traumatique (ESPT), insiste sur le caractère brutal, ou au moins gravissime de l’évènement devant lequel le sujet présente une détresse intense le confrontant à sa propre mort. Pourtant, d’autres situations qui pourraient être jugées objectivement sans risque vital (certains viols, harcèlements sexuels ou professionnels, abandon, maltraitance. . .) conduisent à des conséquences plus ou moins identiques à celles décrites dans les traumatismes graves. Ainsi nous semble-t-il important de considérer le traumatisme comme un évènement objectivement, mais surtout subjectivement déstabilisant, associé à la perte de capacité ou à l’incapacité première du sujet à s’en affranchir, ou à donner un sens à ce qui lui arrive.
À l’opposé des tableaux classiques généralement associés à des évènements traumatiques graves décrits chez l’adulte, la clinique du traumatisme psychique est plus ou moins atypique chez l’enfant. Elle est d’autant plus complexe que le sujet a fait face à des traumatismes répétés ou à des microtraumatismes chroniques, comme ceux qui caractérisent les situations de maltraitance que vivent de nombreux enfants en errance dans la rue.
1.2. Le trauma complexe
Le contexte de ce trauma est celui d’une relation d’emprise prolongée, en milieu familial, professionnel ou dans des camps ou autres centres de détention. Ce sont en général des circonstances dans lesquelles la victime en état de captivité ne peut se soustraire et se trouve sous le contrôle et la domination d’un agresseur. Contrairement à la perception classique du traumatisme, la violence symbolique du trauma complexe peut correspondre à des situations variées de la vie courante dont des trahisons, des privations ou contrôles des besoins vitaux, des injonctions paradoxales, des isolations et des obligations à se soumettre à des actes dégradants et immoraux.
Reconnaissons que dans la littérature, le trauma complexe prend un double sens. Il désigne des évènements qui se produisent de manière durable dans des circonstances particulièrement dommageables pour le bien-être d’un sujet, mais aussi les conséquences de ceux-ci, qui s’installent graduellement et affectent profondément le sujet, tant dans son identité que son développement physique et psychique2. Entité nosographique non encore admise dans le DSM3, le trauma complexe est assimilé par certains cliniciens et chercheurs, à une sous-catégorie de l’état de stress post-traumatique. Cette posture est d’autant plus discutable que le DESNOS transcende cliniquement le PTSD, puisque constitué d’une constellation de symptômes associant un trouble de la régulation des affects et des impulsions, une altération dans la perception de soi, des troubles dans les relations avec les autres, des somatisations diverses, et des perturbations dans le système de valeurs et des croyances, associé à un manque de confiance en soi, une méfiance envers l’entourage, et parfois une attente récurrente d’autres événements traumatiques. Le trauma complexe en raison de sa chronicité attaque le sujet dans les différents registres de son identité, mais aussi dans son identisation.
2. L’identisation
La théorie de l’identité ou de l’identité sociale nous semble importante dans les questionnements sur la psychotraumatologie à plus d’un titre. Si traumatisme rime avec perte de sens, il va sans dire que c’est dans sa dynamique identitaire que le sujet est davantage affecté par la sidération de l’évènement, qui peut le pousser à douter devant l’impasse dans un premier temps, le désindentiser à terme, ou le néantiser durablement à l’extrême. Plus encore, il nous paraît défendable de postuler que la survie post-traumatique est significativement liée à l’identité auto-attribuée du sujet, et à la possibilité de conciliation entre cette dernière et l’identité que l’entourage lui prescrit désormais, en tant que victime.
2.1. L’identité
L’identité est une construction dynamique de l’unité de la conscience de soi, à travers des relations intersubjectives. Elle est un processus actif et passif, qui repose sur les affects, les cognitions et les représentations de soi, ainsi que sur les représentations des relations de soi avec son entourage. Elle prend place dans une lignée et s’inscrit dans un héritage temporel et spatial, dans l’histoire traumatique ou joyeuse du sujet. Tap la définit comme le système des représentations et des sentiments à partir desquels le sujet qui construit et utilise un horizon temporel, aspire à une certaine cohérence. Par ce système, il met en place sa personnalité, c’est-à-dire organise et coordonne ses conduites, ses aspirations, ses désirs ou ses fantasmes et, ce faisant, cherche à rester lui-même en préservant une positivité, une estime de soi, à partir desquelles peuvent être canalisés les angoisses et le sentiment d’échec. L’identisation, ici perçue comme genèse et histoire de l’identité personnelle, est par hypothèse, l’un des processus fondamentaux de la personnalisation, c’est-à-dire « l’ensemble coordonné des processus par lesquels la personne émerge, s’ancre, se signifie, se valorise et s’oriente, au travers et au-delà de crises périodiques ». Cependant, ce tropisme vers l’unité psychique est de plus en plus mis à mal par les multiples injonctions culturelles et pratiques déstabilisantes auxquelles se voit soumis le sujet contemporain. Les tensions psychiques qui découlent de l’hétérogénéité actuelle des univers représentationnels incitent à modifier puissamment nos conceptions de l’identité des valeurs, divers comportements asociaux tels que les pratiques addictives participant du colmatage des failles narcissiques de la personnalité.
Alors que l’identité est sensée se construire dans le lien, le trauma conduit souvent non seulement à la perte de sens, mais aussi à une rupture du lien social qui par nature devrait donner de la consistance et de la signification à l’existence. Ainsi le non-sens traumatique conduit à l’inhibition du processus identificatoire qui se trame dans les projections effectuées par le sujet sur des figures significatives (notamment familiales). Il sonne aussi le glas d’une comparaison sociale orientée vers une identité sociale positive. Plus encore, les traumatismes chroniques sont non seulement un véritable handicap à l’identification, mais également un facteur de désidentisation, d’autant plus que dans les situations de rupture intrapersonnelle, interpersonnelle et/ou institutionnelle, l’individu confronté à l’instabilité des images de soi tombe ou s’installe dans des crises identitaires.
2.2. Image et estime de soi, dynamique identitaire, et survie post-traumatique
Winnicott est l’un des premiers auteurs qui a décrit le rôle essentiel de l’identification dans le processus d’élaboration de la personnalité, notamment la fonction de miroir qu’occupe la mère et la famille en général, dans l’univers imaginaire et développemental de l’enfant. C’est dans le non-dit du regard, perçu sur le visage de la mère, que se structure l’identité primaire de l’enfant, et les relations entre cette dernière, l’image de soi et le narcissisme. Dans la perspective lacanienne, il souligne que la réciprocité des regards est un facteur majeur de la maturation psychique.
Le rôle réfléchissant de l’image maternelle, fondatrice du narcissisme, à travers lequel le sujet se construit, a été abondamment décrit dans les théorisations sur le stade du miroir. Dans le prolongement des travaux de Lacan, Maïdi (2012) souligne une interdépendance entre l’amour et l’image de soi, réflexivité de façonnement, davantage présente chez l’adolescent, soutenant qu’il n’est pas envisageable de retirer aux concepts d’image et de narcissisme le miroir qui y est dissimulé. C’est dans un jeu de miroir que le sujet, enfant d’abord, puis adolescent ensuite, se structure identitairement à travers l’image de soi et l’estime qu’il se porte à lui-même. Pour souligner l’impact de l’identité que les autres nous prescrivent, nous postulons dans le prolongement de ces élaborations fondatrices, que notre identité résulte de processus complexes centrés sur ce que nous sommes, sur ce que nous croyons que nous sommes et sur ce que nous croyons que les autres pensent de nous. Cette dimension de la personnalité est le fruit de ce que le miroir nous renvoie de notre corps physique (image du corps), de notre corps psychique fantasmé (image de soi) dont est tributaire le jugement affectif que nous avons de nous-mêmes (estime de soi).
2.2.1. L’image de soi
L’image de soi est un des principaux leviers des assises narcissiques. Elle correspond au comment on se voit, au comment on croit être, à ce que l’on croit qu’on est capable de faire. C’est une photographie fantasmée du sujet qui s’inscrit dans la perception qu’il a de soi, de sa famille et de son entourage en général. Également fruit des catégorisations et comparaisons sociales diverses, l’image de soi se construit dans la dynamique des élaborations psychiques multiformes structurant les cognitions, les affects et les attentes du sujet.
Alors que l’image du corps est une réalité physique et neurologique, l’image de soi se situe dans le versant affectif et psychosocial, et permet des identifications narcissiques consécutives, grâce auxquelles se bâtit la personnalité. Comme un échafaudage, elle se met progressivement en place à partir des briques que posent à la base les parents, dès les premières années de la vie. Comme l’envisage Brasseur (2012), l’image que se fait l’enfant de soi n’existe qu’au travers de ses parents et de son entourage en général, puisqu’il est référé à eux, est pensé comme eux et s’ouvre au monde avec ce que ces derniers lui retournent dans leur regard. L’enfant est adopté ainsi de façon superficielle au moins, par les opinions, les jugements et valeurs de ses parents et se construit en construisant ses représentations du monde. Par le mécanisme de transmission, l’enfant introjecte l’univers psychique de ses parents source de son édification et peut y puiser, s’il est positivement chargé, l’énergie nécessaire pour affronter les obstacles et les malheurs qui, de ce fait, deviendraient plutôt des épreuves structurantes.
Les traumatismes psychiques sont dévastateurs de l’image du sujet, en fonction de leur origine (humaine ou naturelle), de leur intensité, de leur durée, de l’intention des auteurs, de la nature des relations qu’ils ont avec la victime, mais aussi de l’âge de celle-ci. Ils sont d’autant plus destructeurs que la victime est jeune et que son intimité est atteinte, les conséquences les plus catastrophiques étant la destruction des assises narcissiques et de l’estime de soi.
2.2.2. L’estime de soi
Comme l’image de soi dont elle est un des fondements, l’estime que le sujet a de lui-même est organisatrice de la personnalité, de l’identité et de l’équilibre psychique. Attitude favorable de la conscience de sa propre valeur, elle s’élabore progressivement au cours de la vie, en fonction des croyances que le sujet a de ses capacités de réussite et de ses aspirations. Elle détermine ses aptitudes à se remettre des épreuves difficiles, mais aussi à se projeter au-delà de celles-ci, et doit être davantage perçue comme le résultat de processus psychosociaux complexes, telle une construction tributaire de la nature des interactions entre le sujet et son entourage.
Alors que l’estime de soi est une réserve qui rend possible l’échange pacifié entre soi et soi-même, entre soi et les autres à travers la valorisation de sa propre image, alors qu’elle permet au sujet de donner forme à ses angoisses, de nommer ses sentiments, et de s’ouvrir au monde avec assurance et confiance en soi, les traumatismes divers de la vie peuvent la détruire, par la déliaison qu’ils génèrent. De nombreuses études révèlent que les traumas, et davantage les traumas complexes, sont une entreprise de démolition identitaire qui affecte ou, à l’extrême, annihile l’estime de soi. Ils entraînent la ruine des liens psychiques (destruction des liens affectifs, des liens au corps, des liens de pensée), l’effondrement des liens familiaux et sociaux, mais aussi celui des rapports de la victime au temps.
Que penser dès lors des sujets qui n’ont pas eu la chance d’entrer dans des interactions identifiantes ou structurantes ? Que penser de ceux dont la niche familiale dysfonctionnelle a été plutôt maltraitante et déstructurante ? Ils pourraient se développer dans le sens d’une astructuration ou des modifications des structures de la personnalité, ou encore de troubles de l’identité dont la perte du sentiment d’autonomie, le doute sur soi ou d’être soi-même sont des traits caractéristiques.
3. Carrière de rue et traumas complexes
Pour comprendre l’impact des traumas complexes sur la construction identitaire des enfants en situation de rue, nous allons dérouler le fil méthodologique d’une recherche entreprise auprès de 148 sujets.
3.1. Population d’étude et échantillonnage
Nous avons entrepris cette recherche à Douala, ville très cosmopolite et capitale économique du Cameroun. Traitant d’une population particulièrement instable (instabilité physique et psychique), nous avons choisi pour des besoins d’homogénéité et de cohérence méthodologique, de constituer un échantillon de sujets âgés de 10 à 18 ans, ayant séjourné au moins un an dans la rue et ne présentant aucune maladie mentale diagnostiquée. Nous avons ainsi constitué dans une approche « boule de neige », un échantillon de 148 volontaires rencontrés dans cinq « foyers de rue ». Ces données ont été collectées par le biais d’un questionnaire et d’un test standardisé, le Self Esteem Inventory (SEI) de Coopersmith, qui nous a permis d’explorer le niveau d’estime de soi des sujets.
Le recueil et la saisie des données ont respecté l’anonymat des participants, le traitement statistique a été réalisé à l’aide du logiciel SPSS 17.0. Pour mettre à l’épreuve notre hypothèse d’un lien entre les traumas complexes de rue et l’identisation des enfants, nous nous sommes livrés à une analyse descriptive et au calcul du coefficient de contingence C, la significativité étant établie au seuil de confiance p < 0,05.
3.2. Résultats
3.2.1. Le vécu traumatique
Le traumatisme est central à la carrière de rue de nombreux enfants, aussi bien au plan physique, psychologique, que symbolique. Ainsi, 37,1 % des sujets reconnaissent être partis dans la rue parce qu’ils étaient trop menacés en famille, 24,7 % parce qu’ils se sentaient abandonnés par leurs parents, 14,4 % en raison d’un climat familial conflictuel, 9,3 % seulement des sujets estimant être partis pour des raisons personnelles, notamment pour suivre les amis. Alors que 65,3 % des sujets disent avoir tellement souffert en famille, qu’ils ont préféré partir, quitte à mourir dans la rue, le choc traumatique désillusionnant est remarquable chez 74,2 % qui disent avoir tellement souffert dans la rue, qu’ils ont voulu retourner en famille. D’une grande diversité, les épreuves « délabrantes » de la rue incluent des violences graves avec mort d’homme, risque pour sa vie ou pour la vie des siens (28,37 % de sujets), des violences mineures avec bagarres et tortures par les pairs (45,94 %), des tortures policières (37 %), des viols et agressions sexuelles chez 8,10 % des sujets, ainsi que des menaces graves avec armes blanches ou armes à feu chez 64,46 % d’entre eux.
La récurrence, la chronicité et l’emprise, caractéristiques de ces divers évènements qui jonchent le chemin de nombreux enfants, font de la rue un univers d’horreur et d’adversité. Les traumas qui y sont très fréquents retentissent durablement et profondément sur le développement psychoaffectif, mais également sur le processus d’identisation des sujets, particulièrement à l’adolescence, moment de grande vulnérabilité.
3.2.2. Vécu traumatique et identisation
Nous n’avons observé aucune relation significative entre la projection identificatoire avant la rue (je voulais ressembler à. . .) et le vécu traumatique des sujets. Par contre, il existe un lien significatif entre la préférence d’un métier (avant la rue, mon métier préféré était. . .) et le vécu traumatique, exprimé ici à travers les raisons du départ de la maison (C = 0,400 ; p = 0,048). Plus les sujets ont fait l’objet de violences physiques dans le cadre familial, moins ils se projettent professionnellement sur une figure connue. Ce lien est davantage significatif entre l’absence de préférence professionnelle et le sentiment d’abandon.
Alors que la relation entre la projection identificatoire actuelle (dans l’avenir j’aimerais ressembler à. . .) et le vécu traumatique dans la rue n’est pas significative, nous constatons un lien significatif entre cette projection et le vécu traumatique familial ; ce lien est autant significatif avec le sentiment d’horreur qui habitait le sujet au départ de la maison (j’ai tellement souffert en famille que j’ai préféré partir, même s’il fallait mourir, dans la rue) (C = 0,317 ; p = 0,032), qu’avec les raisons invoquées comme mobiles de la fugue (C = 0,466 ; p = 0,045). La violence subie en famille est significativement liée à l’absence de modèle actuel d’identification et à l’incapacité du sujet à se projeter dans le futur à travers une figure familiale ou sociale connue.
Nous observons également un lien significatif entre le vécu traumatique dans la rue (j’ai tellement souffert dans la rue que j’ai voulu rentrer à la maison) et l’identité professionnelle des sujets (C = 0,364 ; p = 0,001). Plus l’enfant a connu l’horreur « désillusionnante » de la rue, plus il a tendance à n’avoir aucune préférence pour un quelconque métier. Ceci pourrait traduire le niveau de détresse dans lequel les images traumatiques les maintiennent, leur avenir s’en trouvant totalement obscurci.
3.2.3. Traumas complexes et estime de soi
Nous avons observé que la moyenne de l’estime de soi au sein de cette population est très faible (plus de 70 % des sujets ayant une estime de soi inférieure à 26/50) et nous avons fait l’hypothèse d’un lien entre cette carence et le vécu traumatique de la carrière de rue. Le constat à l’analyse statistique ne nous conforte pas entièrement dans nos suppositions. Contrairement aux attentes, l’estime de soi à l’échelle sociale et professionnelle/scolaire n’est significativement liée ni au vécu traumatique avant, ni aux expériences traumatiques dans la rue. Il nous paraît important ici d’invoquer le rôle des processus psychiques « interculturatifs » propres à la vie de rue, qui, en participant des stratégies de survie, voilent dans une tentative de mise à distance des épreuves douloureuses de la vie du sujet, non sans déteindre profondément sur sa construction identitaire.
Dans le sens de nos prévisions en revanche, notre hypothèse se vérifie à l’échelle familiale : nous constatons que l’estime de soi est à ce niveau significativement liée au vécu traumatique, aussi bien au sentiment de détresse qui a précédé la fugue (j’ai tellement souffert en famille que j’ai préféré partir, même s’il fallait mourir dans la rue) (C = 0,335 ; p = 0,007), qu’à la souffrance pendant l’errance de rue (j’ai tellement souffert quand je suis arrivé dans la rue que j’ai voulu même rentrer à la maison) (C = 0,283 ; p = 0,044). Ainsi, plus l’enfant vit ses expériences familiales comme traumatiques, plus son estime de soi est faible et plus la souffrance dans la rue est douloureusement ressentie. Nous réalisons que c’est dans le registre familial que retentit fortement l’hémorragie narcissique post-traumatique. Pendant qu’il se vide affectivement avec les conflits identitaires personnels ou interpersonnels en famille, il rêve d’un ailleurs chaleureux en errance, avant de déchanter devant l’adversité et parfois l’horreur de la rue.
La dernière observation non négligeable est le lien entre l’estime de soi au plan social et la durée de vie dans la rue (C = 0,412 ; p = 0,020). Nous observons que cette estime de soi augmente avec le temps, les sujets les plus anciens étant au plan social les plus narcissiquement pourvus, ce qui pourrait se justifier par le niveau d’intégration et d’adaptation à ce système microsocial et à cette subculture. Les sujets ayant plus de 5 ans dans la rue sont ceux qui ont une estime de soi supérieure ou égale à 7/8, ce qui reflète l’idée mégalomaniaque de soi que nous avions constatée par ailleurs, naturellement incompatible avec des interactions sociales saines. Sachant que ce sont ces mêmes « caïds » de la rue qui consomment des drogues dures pour se dissocier émotionnellement et panser les blessures nombreuses de leur carrière auxquelles ils ne veulent ou ne peuvent plus penser, cette surévaluation de soi ne peut relever que d’une tentative morbide pour masquer l’image sombre que leur renvoie le miroir de la vie.
4. Discussion
Nos résultats corroborent les observations de nombreux chercheurs, notamment ceux qui se sont intéressés aux facteurs qui poussent les jeunes à quitter leur famille ou à fuguer dans la rue. De même, notre hypothèse sur le traumatisme épouse les contours d’autres travaux antérieurs sur la vie et les stratégies de survie des enfants en situation de rue. La première observation qui mérite questionnement est la manière dont les épreuves traumatiques affectant ces enfants impactent leur personnalité en général, et leur dynamique identitaire en particulier. Bien curieusement, nous observons que les traumatismes familiaux entraînent de façon significative plus de dommages que les traumatismes de rue, dans la rue. Ce constat nous amène à questionner la place de la responsabilité et de la culpabilité dans la clinique du traumatisme psychique. Contrairement aux cliniciens qui n’envisagent le traumatisme qu’en termes d’horreur et de confrontation à la mort, dimension somme toute incontestable, nous l’ouvrons par ce biais, davantage à la notion de sens. Trauma rime dans cette perspective avec perte de sens et avec non-sens. Ainsi les enfants en situation de rue se trouveraient dans l’incapacité de donner une signification aux maltraitances diverses dont ils sont l’objet en famille et qui les affectent durablement, alors qu’ils pourraient s’estimer en partie responsables de ce qui leur arrive de grave pendant l’errance. Cette réflexion nous conduit à postuler une distinction entre le « trauma agi » où le sujet bien que victime se donne une part de responsabilité, et le « trauma subi », qui correspond au non-sens, à l’indicible auquel, totalement victime, il ne pouvait se soustraire.
Traumatisme rime également avec désillusion, mais surtout dépersonnalisation et désidentifiction. Ainsi, comme l’envisage Esparbès-Pistre (1997), face à la désinsertion péritraumatique, un travail de ré-encrage et d’emprise socioculturel s’impose comme nécessité de réappropriation de soi par imitation, identification et construction de représentations qui s’insèrent dans les interstices du nouvel univers culturel. Pendant la « déprise conflictuelle », le sujet doit faire face à un déracinement, à des crises identitaires successives, avant d’amorcer une reprise mobilisatrice pendant laquelle la crise doit non seulement être résolue, mais dépassée, à travers la construction et la mobilisation d’un réseau social. Après avoir résisté, le sujet s’engage dans une tentative de dépassement du trauma antérieur, préalable à un néodeveloppement résilient qui ne prend corps que par le biais d’une entreprise de création et de réinvention de soi et du monde, par la définition d’une nouvelle identité qui est co-construction du réel avec un alter ego, qui aide à donner aussi bien une signification au passé, qu’un sens au futur.
Une autre observation clinique sur laquelle nous ne reviendrons pas abondamment dans cet article, est le lien entre le trauma complexe et les conduites addictives des sujets. Nous avons remarqué comme de nombreux auteurs, que 72 % des sujets enquêtés prenaient des drogues pour diverses raisons, et que 33 % vivaient dans une dépendance aliénante à celles-ci, et peinaient depuis plusieurs années à s’en affranchir. La mise à distance que nous avons couramment observée chez certains de ces enfants dépendants, ayant fait l’objet de traumatisme grave, avec parfois mort d’homme, témoigne de la fonction dissociative que la drogue assure dans la rue. Comme le souligne Sigward, « les conduites addictives protègent le sujet du risque de décompensation qui serait vécue sur le mode de l’anéantissement », d’autant plus que par son caractère auto-renforçateur, la dépendance au toxique devient une auto-thérapie inappropriée qui confère une identité de substitution.
Comme nous, Varescon constate chez les alcoolo-dépendants une corrélation entre le style de coping centré sur les émotions et le vécu traumatique des sujets. Il soutient que « l’addiction gomme toutes les failles, le mal-être physique et psychologique, les perturbations de l’image de soi, ainsi que les difficultés interpersonnelles ». Dans la même perspective, nous observons que dans l’abîme de la carrière de rue, face aux traumatismes multiformes, l’équation de la survie est celle de l’identisation. Ainsi, les conduites asociales ou antisociales (auto-agressions, hétéro-agressions, conduites ordaliques, consommations de drogues . . .) constituent des stratégies de recherche d’états dissociatifs qui permettent au sujet de se maintenir dans une anesthésie émotionnelle ou à l’opposé, dans une quête hédonique qui lui garantisse, à défaut de se projeter dans la vie, au moins la permanence d’un Soi fantasmé de survie.
5. Conclusion
Les violences physiques, psychiques et symboliques entraînent, en raison de leur chronicité, non seulement une altération de l’identité, mais également des perturbations des cognitions, des croyances et des représentations que le sujet a de soi et de son entourage, aussi bien en famille, dans les centres d’accueil, dans les milieux scolaires, que dans la rue. La primauté de l’impact des traumatismes chroniques du cadre familial, lieu d’élaboration des assises narcissiques primaires, sur le processus d’identisation et par conséquent sur le développement de la personnalité est ici mise en évidence, et légitime notre engagement qu’aucun effort réflexif sur la prévention et l’accompagnement des victimes ne doit être ménagé. Si certains cliniciens peinent à admettre l’existence du trauma complexe comme entité nosographique, une observation longitudinale des sujets victimes de maltraitances diverses, ou confrontés durablement à l’adversité, a minima invite à revisiter sans toutefois diluer, le contenu du concept de traumatisme. Les épreuves de détérioration psychique que connaissent de nombreux enfants errants sous l’effet des violences familiales, groupales et des cruautés institutionnelles, les condamnent parfois à une carrière victimaire.
Rarement confrontés à leur propre mort, ils sont tout de même déstructurés dans leur développement affectif, dans leur image, dans leurs relations à soi et au monde, ainsi que dans leur dynamique projective. Leurs conduites asociales ou antisociales à travers lesquelles transparaissent une reproduction de la violence sur soi ou sur autrui, nous amènent à convoquer dans la perspective ferenczienne, l’hypothèse d’une identification à leurs agresseurs. Émotionnellement émoussés, certains enfants se verraient devant la chronicité des épreuves traumatiques auxquels ils ne peuvent donner une signification, contraints de s’engager dans une relation incestueuse avec l’image traumatique qu’ils finissent inconsciemment par intégrer, afin de sauver leur Moi et s’assurer une cohérence identitaire. La pratique clinique dans la rue, forte de ce constat, ne doit-elle pas davantage intégrer systématiquement l’exploration des expériences traumatiques du sujet, afin de lui donner l’opportunité de se reconstruire identitairement et de s’inventer une nouvelle carrière, au-delà de l’image morcelée d’une éternelle victime ?
Déclaration d’intérêts
Les auteurs déclarent ne pas avoir de conflits d’intérêts en relation avec cet article.
Translation - Swedish Gatubarnens situation: Komplexa trauman och identitetsskapande
Sammanfattning:
Många barn som konfronterats med motgångar under de första levnadsåren ser sig ibland tvingade till ett liv utan barndom.
Det är situationen för vissa gatubarn vars små men återkommande och oroande livstrauman påverkar inte bara den psykoaffektiva utvecklingen, utan även barnens identitetsskapande process.
Även om det är ovanligt att de här barnen drabbas av dödsångest har vi anledning att placera psykotraumatologin under ”gatuklinikens” specialistområden på grund av de många fall av svåra trauman (DESNOS, Disorder of stress non otherwise specified) som dessa ”stamkunder” hos de sociala myndigheterna utsätts för.
Målet med den här studien är att analysera hur det komplexa traumat, processen av identitetsskapande och upprättandet av de hemlösa barnens självbild hänger samman.
Metod:
Vi har genomfört en kvantitativ studie på 148 barn som har bott på gatan i minst ett år med fokus på typologin hos de traumatiska händelser som dessa barn har varit med om.
Vidare har vi analyserat sambanden mellan den traumatiska upplevelsen och den process som bidrar till en personlighetsstrukturering, där vi särskilt granskade sambanden mellan komplext trauma, identitetsdynamik, självbild och självkänsla.
Diskussion och slutsats:
Våra observationer bekräftas av många tidigare studier som gjorts om gatubarnens överlevnadsstrategier.
Vi har påvisat förhållandet mellan de svåra trauman som är ett resultat av livet på gatan och processen av identitetsskapande. Därtill har vi försökt få till stånd en inskrivning av trauma i vetenskapen som övergår det man redan känner till genom att skilja på individens reaktion på trauma och den traumatiska upplevelsen i sig med hänsyn tagen till hur livshändelser påverkar barnens utveckling.
Den lidandets väg som det otrygga livet på gatan utgör för många barn och som färgas av ett försök till självupprättelse, går över askan av det förflutnas brännande plågor, vilket innebär att barnen konfronteras med dilemmat att komma därifrån för att frigöra sig från motgångarna eller att bosätta sig på gatan och där hänge sig åt ett liv som offer, för att slutligen duka under för det.
Kopplat till gatufenomen är traumabegreppet föga bekant såväl för forskningen som för sjukvårdspraktiken.
För att lägga grunden till sådana antaganden i en värld som vanligtvis är förbehållen social-antropologiska reflektioner anser vi det viktigt att sammanfatta psykotraumatologin med utgångspunkt i hur det betraktas inom det amerikanska psykiaterförbundets klassifikationssystem för psykiska sjukdomar, innan vi analyserar komplexiteten hos trauma, identitetsskapande processer och upprättandet av självbilden hos gatubarnen.
Psykotrauma
Psykotraumats förhistoria och historia har sin gemensamma grund i människans möte med sin dödsångest eller sin död.
Våldsbegreppet har länge färgat debatten om de oroligheter som beskrivs inledningsvis hos de soldater vars krigsberättelser genomsyras av de outhärdliga och outsägliga upplevelser som dagligen återkommer i offrens minnen eller i traumatiska drömmar.
Inledningsvis handlar den psykotraumatiska patologin i det avseendet om oroligheter förknippade med våldshändelser och oroligheter av neurotisk karaktär som domineras av ångestreaktioner.
Många teoretiska debatter som har inspirerats av analyser gjorda av pionjärerna inom psykotraumatologin i slutet av 1800-talet har fått näring av människors beskrivningar av olika oroskänslor vid direkt konfrontation med en våldsam händelse.
Den av Oppenheim försvarade hypotesen som ger särskild vikt åt känslobetonad chock, ifrågasätter den patogenetiskt orsakade chocken som är mer centrerad runt en möjlig mekanisk chock mot hjärnan.
Psykotrauma och klassifikationssystemet för psykiska sjukdomar
Vi finner det inte överflödigt att påpeka att i en önskan om samförstånd är betydelsen av att hålla fast vid en noggrannhet vad gäller definitionen på traumatiska händelser minst sagt diskutabel, eftersom det är detta som främst ger den här särskilda kliniken ett innehåll.
Den självgode märker med beklagande att det växande intresset för psykiatrisk vård har lett till en sammanblandning av psykiskt trauma och stress, liksom en urvattning av ordet trauma såväl som av stressbegreppet, vilket mer har blivit som en slags ryggsäck som rymmer både aggressionen och dess fysiska återverkan.
Hos denna självgoda människa reduceras traumat, som i hans tycke har mindre betydelse än en händelse av mycket allvarlig grad, till en metafor som är en belastning för det psykiska maskineriet och som inte borde förekomma där.
DSM framhåller utifrån samma perspektiv, genom att precisera de diagnostiska kriterierna för de två främsta kliniska avdelningarna – akut stressyndrom (ASD) och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) - den brutala karaktären eller åtminstone det stora allvaret, i den händelse vid vilken objektet ställs inför en fara som drabbar honom med en intensiv dödsångest.
Ändå finns det andra situationer (vissa typer av kränkningar, sexuella eller arbetsrelaterade trakasserier, övergivelse eller misshandel…) som skulle kunna bedömas objektivt utan någon väsentlig risk, vilka får konsekvenser som mer eller mindre är identiska med de symtom som beskrivs som allvarliga trauman.
Sålunda förefaller det oss viktigt att betrakta trauma objektivt sett som en händelse men också subjektivt sett som särskilt destabiliserande när det förknippas med förlorad prestationsförmåga eller en människas första oförmåga att frigöra sig eller att finna en mening med det som händer henne.
I motsats till de klassiska tabeller som generellt associeras med allvarliga traumatiska händelser som beskrivits hos vuxna är det mer eller mindre ovanligt att psykotraumatisk vård ges till barn.
Barn är så mycket mer komplexa som har trotsat upprepade trauman eller kroniska mikrotrauman som de som karakteriserar de misshandelssituationer som många gatubarn lever med.
Komplext trauma
Sammanhanget runt ett komplext trauma är en utdragen maktrelation inom familjen, på arbetet, på läger eller andra interneringsinstitutioner.
Dessa är i allmänhet omständigheter som den som befinner sig i fångenskap inte kan dra sig undan från och där offret kontrolleras och behärskas av en angripare.
Tvärtemot vad den klassiska uppfattningen om trauma ger uttryck för kan det symboliska våldet i komplexa trauman jämföras med olika situationer i vardagslivet där det förekommer svek, förluster, kontroll av livsviktiga behov, paradoxala befallningar, isolering och tvång att genomgå förnedrande och omoraliska handlingar.
Man måste erkänna att det komplexa traumat har en dubbel betydelse i litteraturen. Det betecknar händelser som sker under särskilt skadliga omständigheter som inte bara har en bestående inverkan på en människas välbefinnande, utan som också får gradvisa konsekvenser vilka påverkar såväl identiteten som den fysiska och psykiska utvecklingen.
Eftersom det komplexa traumat ännu inte har godkänts av klassifikationssystemet DSM har vissa kliniker och forskare integrerat denna avdelning i en underkategori till posttraumatiskt stressyndrom.
Denna hållning är så mycket mer diskutabel som DESNOS kliniskt sett är överlägset PTSD (posttraumatic stress disorder), eftersom det består av en konstellation av olika symtom som förenar svårigheter att behärska sina känslor och impulser, en förvrängd jaguppfattning, svårigheter i relation till andra, olika typer av kroppsrelaterade störningar (somatisering) och rubbningar i ett värde- och trossystem som hör ihop med bristande självförtroende, förakt för omgivningen och ibland en återkommande fruktan för att ytterligare traumatiska händelser ska inträffa.
På grund av sin kroniska form attackerar det komplexa traumat både individens identitet i dess olika delar och själva skapandet av den.
Identitetsskapande
Teorin om identitet eller social identitet förefaller oss viktig när det gäller frågeställningar om psykotraumatologin i mer än ett avseende.
Om trauma medför att man förlorar meningen med sin tillvaro säger det sig självt att det är människans identitetsdynamik som påverkas mest av en omskakande händelse som i ett första skede kan få henne att tvivla inför ett problem, på längre sikt att tvivla på sig själv eller i slutändan skada sig själv allvarligt.
Det tycks oss än mer försvarbart att förutsätta att möjligheten att överleva ett trauma är signifikativt sammanlänkad med individens självtillskrivna identitet och hennes möjligheter att försona denna med den identitet, i egenskap av offer, som omgivningen ger henne.
2.1. Identiteten
Identiteten är en dynamisk konstruktion av enhetlig självinsikt som byggs upp genom intersubjektiva relationer.
Det är en både aktiv och passiv process som grundar sig på såväl affekt, kognition och identitetsuttryck som på hur individen uttrycker sin relation till omgivningen.
Identiteten grundläggs genom flera släktled som ett tids- och rumsmässigt arv från människans traumatiska eller glädjefyllda förflutna.
Författaren och psykologen Tap definierar identiteten som ett system av uttryck och känslor som människan, i sin strävan efter att vara delaktig i ett särskilt sammanhang, använder sig av för att skapa ett tidsperspektiv.
Genom detta system tar personligheten form, det vill säga att människan organiserar och samordnar sitt beteende, sin strävan, sina önskningar eller drömmar och försöker på så sätt vara sig själv genom att ha ett positivt förhållningssätt och en självkänsla genom vilka hon kan kanalisera sin ångest och sina känslor av misslyckande.
Identitetsskapandet, här uppfattat som den personliga identitetens tillblivelse och historia, är antagligen en av personifieringens grundläggande processer, det vill säga ”den samordnade helheten av de processer genom vilka människan framträder, rotar sig, ger sig till känna, får ökad självkänsla och finner sig tillrätta genom och bortom krisperioder.” (Tap, 1987)
Denna rörelse mot psykisk sammanhållning blir emellertid mer och mer ställd i dålig dager på grund av de många kulturella ålägganden och vanor som vill få den moderna människan ur balans och som hon ser sig tvingad till.
De psykiska spänningar som uppstår ur olikheterna hos de samtida livsvärldar som finns representerade på gatan utmanar oss att kraftigt ändra våra uppfattningar om värdegrund och olika asociala beteenden såsom att delta i ett vaneberoende som förstärker narcissistiska svagheter i personligheten.
Medan identiteten förväntas byggas upp i relation till andra leder trauman ofta till att livet inte bara förlorar sin mening, utan också till att de sociala banden bryts, de som på ett naturligt sätt ska ge stadga och innebörd åt den mänskliga existensen.
Den traumatiska meningslösheten leder på så sätt till att hämma den identifikationsprocess som sätts igång genom att man projicerar sina tankar och känslor på betydelsefulla personer (framförallt familjemedlemmar).
Denna meningslöshet innebär också slutet för en social sammankoppling som leder till skapandet av en positiv social identitet. Dessutom är långvariga trauman inte enbart veritabla hinder för identifikation utan lika mycket en faktor för självtvivel och det så mycket mer i intrapersonella, interpersonella och/eller institutionella brytningssituationer där den som konfronteras med instabila självbilder drabbas av eller fastnar i en identitetskris.
2.2. Självbild och självkänsla, identitetsdynamik och posttraumatisk överlevnad.
Winnicott är en av de första författarna som har beskrivit den huvudsakliga identifikationsrollen i personlighetens utvecklingsprocess och då särskilt den spegelfunktion som mamman och i allmänhet familjen har i barnets imaginära och utvecklingsmässiga värld.
I det outtalade budskapet som barnet uppfattar i sin mammas blick, byggs den begynnande identiteten upp tillsammans med relationerna mellan identiteten, självbilden och narcissismen.
Ur ett lacanskt perspektiv betonar han att det ömsesidiga utbyte som blickar ger är en viktig faktor för den psykiska mognaden. Modersfigurens reflekterande roll som är grundläggande för narcissismen genom vilken en människas personlighet skapas, har beskrivits ingående i den franske psykoanalytikern Lacans teoretiseringar kring spegelstadiet.
Maïdi (2012) framhåller, i en förlängning av Lacans arbete, att det finns ett ömsesidigt beroende mellan kärlek och självbild, en reflexivitet i daningen som är mer närvarande hos tonåringar och som vidmakthåller omöjligheten i att bortse från spegeln som döljs i bildbegreppet och narcissismbegreppet.
Genom först barnets och senare tonåringens speglingslek, formas individens identitet, som går tvärs igenom självbilden och självrespekten.
För att framhålla hur andra omkring oss påverkar vår identitet, förutsätter vi att den grundläggande utvecklingen av denna, i förlängningen är resultatet av invecklade processer som koncentreras kring vilka vi är, vilka vi tror att vi är och vad vi tror att andra tänker om oss.
Självbilden
Självbilden är ett viktigt reglage i de olika narcissistiska skikten. Den överensstämmer med hur man ser på sig själv, vem man tror sig vara och vad man tror sig vara kapabel till.
Den är en fantasibild som hör ihop med en människas uppfattning om sig själv, sin familj och sin omgivning i största allmänhet.
Som en frukt av olika sociala kategoriseringar och jämförelser, formas självbilden likaledes i den dynamiken hos de mångsidiga psykiska förlopp som strukturerar en människas kognitioner, affekter och förväntningar.
Medan kroppsuppfattningen är en fysisk och neurologisk realitet, hör självbilden hemma på den affektiva och psykosociala sidan, där den möjliggör fortlöpande narcissistiska identifikationer, genom vilka personligheten formas.
Gradvis läggs den på plats likt en uppbyggnad på de grundstenar som föräldrarna lägger under barnets första levnadsår.
Bilden som barnet har av sig själv existerar bara, som Brasseur (2012) ser det, genom föräldrarna och rent allmänt genom omgivningen, eftersom barnet är beroende av dem, finns till genom dem och öppnar sig mot omvärlden med hjälp av det som föräldrarna och andra personer i omgivningen återspeglar mot barnet.
Sålunda antar barnet åtminstone på ytan föräldrarnas åsikter, omdömen och värderingar och formas genom att bilda sig egna föreställningar om världen.
Genom en överföringsmekanism övertar barnet sina föräldrars sinnesvärld, dessa som är källan till barnets tillblivelse, ur vilken barnet kan ösa all energi som han eller hon behöver, om den är positivt laddad, för att kunna möta hinder och missöden som genom detta snarare blir till konstruktiva prövningar.
Psykiskt trauma är förödande för en människas självbild, i förhållande till traumats ursprung (mänskligt eller naturligt), intensitet, varaktighet, avsikten hos den eller det som orsakade traumat, vilken relation dessa har till offret för traumat, men även offrets ålder är avgörande.
Ju yngre offret är och ju mer skadat barnets förtroende har blivit, desto mer katastrofala destruktiva och blir konsekvenserna för de narcissistiska skikten och för självkänslan.
2.2.2. Självkänslan
Den känsla som en människa hyser gentemot sig själv, vilken är en av självbildens grundvalar, är tillsammans med självbilden det som samordnar personligheten, identiteten och sinnesjämvikten.
Självkänslan utvecklas gradvis under en människas liv som en viktig inställning för att bli medveten om sitt egenvärde, på ett sätt så att man får en tro på sin förmåga att lyckas och att kunna uppnå det man eftersträvar.
Den är avgörande för förmågan att inte bara ta sig igenom svåra påfrestningar, utan även att sätta sig över dessa, och bör mer uppfattas som resultatet av komplexa psykosociala processer, en konstruktion som är beroende av hur en människa interagerar med sin omgivning.
Självkänslan är en reserv som möjliggör ett fredligt utbyte mellan jaget och självet, samt mellan jaget och andra genom att självbilden uppvärderas. Men även om självkänslan gör så att man ge uttryck för sin ångest och sätta ord på sina känslor, så att man med tillförsikt och självförtroende kan öppna sig mot omvärlden, kan självkänslan ändå rämna på grund av sprickan som skapas av olika trauman i livet.
Åtskilliga studier visar att trauman och då framför allt komplexa trauman, är förödande för identiteten, vilket påverkar eller i extrema fall, helt tillintetgör självkänslan.
Dessa trauman för med sig inte bara att psykiska anknytningar bryts ned (förstörelse av känsloband, fysiska band, tankemönster), samt att familjeband och sociala band kollapsar, utan även att man tappar greppet om sin tidsuppfattning.
Vilka blir följderna av detta för dem som inte fått någon möjlighet att delta i samspel som skapar identifikation och struktur?
Och vad ska man tro om följderna för de barn vars uppväxt i en dysfunktionell familj, snarare har präglats av misshandel och upplösningstillstånd?
De skulle kunna utvecklas i riktning mot en inbunden personlighet, personlighetsförändringar eller problem med identiteten, där karakteristiska drag är en förlorad självständighetskänsla, självtvivel (tvivel på sin förmåga) eller identitetstvivel (tvivel på vem man är).
3. Livet på gatan och komplexa trauman
För att kunna förstå hur gatubarnen påverkas i sitt identitetsskapande av komplexa trauman, ska vi gå igenom forskningsmetodiken som använts i undersökningen av de 148 barn som ingår i studien.
3.1. Population och urval.
Forskningen företogs i Kameruns ekonomiska huvudstad, Douala, en mycket kosmopolitisk stad.
Det handlar om en särskilt instabil population (både fysiskt och psykiskt) som utifrån våra behov av homogenitet och metodologisk koherens, har valts ut att utgöra ett urval av barn i åldrarna 10 till 18 år som vistats minst ett år på gatan och som inte har någon diagnos på psykisk sjukdom.
Genom denna strategi har vi således satt en ”snöboll” i rullning, i form av en undersökning med 148 frivilliga från gatans alla ”hemvister”.
Uppgifterna samlades in med hjälp av ett frågeformulär och ett standardiserat test, Coopersmiths Self Esteem Inventory (SEI), som gjorde det möjligt för oss att utforska nivån på barnens självkänsla.
Vid insamling och förvaring av uppgifterna har deltagarnas anonymitet respekterats. Den statistiska behandlingen har gjorts med hjälp av programvaran SPSS 17.0.
För att testa vår hypotes om sambandet mellan komplexa trauman som orsakats av livet på gatan och hur barnen skapar sin identitet, har vi gjort en deskriptiv analys och en kalkyl över åtgärdskoefficient C, den typikalitet som konstaterats med hänvisning till p < 0,05.
3.2. Resultat
3.2.1. Den traumatiska verkligheten
För många barn är traumat centralt för livet på gatan, såväl på det fysiska planet som på psykologins och symbolikens område.
37,1 % av barnen medger sålunda att de bor på gatan för att de känner sig alltför hotade av sin familj, 24,7 % för att de upplever att deras föräldrar struntar i dem, 14,4 % på grund av en konfliktfylld familjesituation och bara 9,3 % av barnen anser att de är där av personliga skäl och då särskilt för att hänga med sina vänner.
Medan 65,3 % av barnen säger sig ha haft det mycket svårt hemma hos sin familj, som de därför har valt att lämna, även om det skulle sluta med att de dör på gatan, är den desillusionerande traumatiska chocken märkbar hos 74,2 % av dem, som säger att de har haft det mycket svårt på gatan och velat återvända hem till familjen.
Bland de många olika « fördärvliga » umbäranden som livet gatan präglas av ingår grovt dödligt mänskligt våld, livsfara för sig själv eller för de närstående (svarat av 28,37 % av barnen), lindrigare våld med slagsmål och plåga från jämlikar (45,94 %), polisvåld (37 %), sexuella övergrepp och kränkningar för 8-10 % av barnen, liksom grova hot med blankvapen eller skjutvapen hos 64,46 % av dem.
Återfall, kroniskt sjukdomstillstånd och makt är karakteristiska kännetecken för olika händelser som många barns väg kantas av och gör gatan till en värld fylld av skräck och motgångar.
Trauman som ofta förekommer där ger en varaktig och djup återverkan lika mycket på den psykoaffektiva utvecklingen som på den identitetsskapande processen, särskilt under tonåren, en tid då barn är mycket sårbara.
3.2.2. Den traumatiska verkligheten och identitetsskapandet
Vi har inte noterat någon koppling av betydelse mellan projektiv identifikation innan tillvaron på gatan (jag vill vara som…) och barnens traumatiska verklighet.
Däremot finns det ett signifikativt samband mellan yrkespreferenser (innan jag hamnade på gatan, var mitt drömyrke…) och den traumatiska verkligheten som här kommer till uttryck genom orsakerna till att man rymt hemifrån (C = 0,400, p = 0,048).
Ju mer barnen har fallit offer för fysiskt våld i hemmiljön, desto mindre förmåga har de att se sig själva i samma yrke som någon de känner.
Detta är än mer utmärkande för sambandet mellan bristen på en yrkespreferens och övergivenhetskänslor.
Medan sambandet mellan den aktuella projektiva identifikationen (i framtiden skulle jag vilja bli som...) och den traumatiska verkligheten på gatan inte är av någon större betydelse, kan vi konstatera ett signifikativt samband mellan denna projektion och traumatiska upplevelser i hemmet. Lika utmärkande är sambandet när det kopplas till de skräckkänslor som barnen behärskas av när de rymmer hemifrån (jag hade det så svårt hemma, så att jag tyckte det var bäst att sticka, även om jag skulle dö på gatan) (C = 0,317, p = 0,032) och de anförda orsakerna till rymningen (C = 0,466, p = 0,045).
Våld i hemmet har ett signifikativt samband med frånvaron av en aktuell förebild som man kan identifiera sig med, samt med oförmågan att kunna se sig själv senare i livet i en familjemedlem eller en bekant i sin omgivning.
Vi kan likaså notera ett signifikativt samband mellan den traumatiska verkligheten på gatan (jag har haft det så svårt på gatan att jag har velat återvända hem) och barnens yrkesidentitet (C =0,364, p = 0,001).
Ju fler ”desillusionerande” skräckupplevelser barnet har haft under sin tid på gatan, desto mer tenderar han eller hon till att inte ha någon som helst yrkespreferens.
Detta skulle kunna förklara den starka ångest som barnet hålls kvar i av traumatiska minnesbilder och där framtiden ter sig totalt förmörkad.
3.2.3. Komplexa trauman och självkänslan
Vi har kunnat notera att medelvärdet på självkänslan bland urvalet i vår undersökning är mycket lågt (mer än 70 % av barnen har en självkänsla som understiger 26/50) och ställt en hypotes om sambandet mellan bristen på självkänsla och traumatiska upplevelser av livet på gatan.
Det vi kan konstatera utifrån den statistiska analysen stärker oss inte helt i våra antaganden.
Tvärtemot vad vi förväntat oss, har självkänslan på social och yrkesmässig nivå/skolnivå inget signifikativt samband, varken med tidigare traumatiska upplevelser eller med traumatiska erfarenheter av livet på gatan.
Här anser vi det viktigt att anföra betydelsen av de ”interkulturella” psykiska processer som är utmärkande för livet på gatan och som döljer sig i de överlevnadsstrategier som barnet använder sig av i ett försök att skapa distans till livets smärtsamma påfrestningar. Detta sker inte utan att det i hög grad påverkar barnets identitetsskapande.
I gengäld bekräftas vår hypotes i fråga om våra förväntningar på familjenivå, där vi kan konstatera att självkänslan har ett signifikativt samband med traumatiska upplevelser, både vad gäller ångestkänslor som föregått rymningen (jag har haft det så svårt hemma så att jag tyckte det var bäst att sticka, även om jag skulle dö på gatan) (C = 0,335, p = 0,007) och svårigheter som barnet har fått utstå under kringflackandet på gatan (jag har haft det så svårt sedan jag kom att bo på gatan så att jag till och med skulle vilja återvända hem) (C = 0,283, p = 0,044).
På så sätt kommer självkänslan att försvagas och svårigheterna som barnet genomlider på gatan att på ett smärtsamt sätt förvärras, ju mer barnet upplever sina erfarenheter av familjelivet som traumatiska.
Vi ser det som en kraftig posttraumatisk blödning i barnets narcissistiska självkänsla, vilken skapats i hemmiljön.
Medan barnet blir känslomässigt uttömd av alla identitetskonflikter inom sig själv och inom familjen, drömmer han om ett kringflackande liv någon annanstans tillsammans med varmhjärtade personer, hellre än att ge upp allt hopp i motgångarna och bland de hemskheter som han möter på gatan.
Sist men inte minst betydelsefullt är sambandet som vi har noterat mellan självkänsla på det sociala området och livslängden på gatan (C = 0,412, p = 0,020).
Vi har lagt märke till att denna sortens självkänsla blir starkare med tiden, eftersom de äldsta barnen är socialt sett de mest narcissistiska, vilket kan förklaras med nivån på integrationen och anpassningen till gatans sociala mikrosystem av nära dagliga relationer och dess subkultur.
De barn som har tillbringat mer än fem år på gatan har en självkänsla som överstiger, eller är i nivå med 7/8, vilket återspeglar ett storhetsvansinne som vi för övrigt noterat naturligtvis är oförenligt med en sund social interaktion.
Väl medvetna om att dessa barn är samma gatans ”tuffingar” som missbrukar tunga droger för att distansera sig känslomässigt och lindra de många skador som livet tillfogat dem och som de inte längre vill eller står ut med att tänka på, kan denna självöverskattning bara utgöra ett sjukligt försök att maskera den dunkla bild som de ser i sin livsspegel.
4. Diskussion
Våra resultat styrks av observationer som gjorts av åtskilliga forskare, särskilt av dem som intresserar sig för sådana faktorer som får de unga att rymma hemifrån och lämna sin familj för ett liv på gatan.
På samma sätt omfattar i stort vår hypotes om trauma tidigare studier som gjorts om hur gatubarnens liv och överlevnadsstrategier ser ut.
Den första iakttagelsen som behöver ifrågasättas är på vilket sätt personligheten i allmänhet och identitetsdynamiken i synnerhet hos dessa barn påverkas av de traumatiska påfrestningarna som de får utstå.
Underligt nog har vi lagt märke till att trauman inom familjen på ett utmärkande sätt gör mer skada än de trauman som barnen upplever på gatan.
Detta konstaterande leder oss att ifrågasätta hur mycket utrymme frågan om ansvar och skyldighet får i den psykotraumatiska vården.
Tvärtemot de kliniker som bara ser trauma i termer av skräck och dödsångest, sammanfattningsvis en obestridlig dimension, öppnar vi med hjälp av denna dimension mer upp för meningsbegreppet. Trauma rimmar ur ett sådant perspektiv väl med meningsförlust och meningslöshet.
På samma sätt kan gatubarnen inte se någon mening med de olika former av misshandel som de utsätts för i hemmet och som påverkar dem varaktigt, utan kan istället tro att de delvis själva är ansvariga för de faror som de råkar ut för när de är på rymmen.
Denna reflektion får oss att anta att det finns en skillnad mellan barnets reaktion på traumat där barnet, fastän han eller hon själv är ett offer, lägger en del av ansvaret på sig själv, och den traumatiska upplevelsen i sig, som stämmer överens med meningslösheten och det outsägbara, från vilket den som är helt och hållet offer för den traumatiska upplevelsen inte kan komma undan. Trauma överensstämmer likaså särskilt med avpersonalisering och självtvivel, men även desillusion.
Som Esparbès-Pistre (1997), lärare och forskare vid Toulouseuniversitetet ser det, är det mot bakgrund av det peritraumatiska utanförskapet nödvändigt att arbeta med återskapande och sociokulturell påverkan för att återanpassa individens jag genom imitation, identifikation och bildskapande för att täppa till luckorna i en för individen ny livsvärld.
Under det ”konfliktladdade övergivandet” går barnet igenom en uppryckning med rötterna och flera på varandra följande identitetskriser, innan han eller hon kan påbörja en återhämtning som sker genom uppbyggandet av ett socialt nätverk, men detta är emellertid möjligt först efter det att barnet tagit sig igenom krisen och dessutom förmått lägga den bakom sig.
Efter en del motstånd, försöker barnet lägga tidigare trauman bakom sig. Detta föregås av att man har satt stopp för en nyutveckling som bara kan sättas i verket med hjälp av en process i vilken man formar och återupptäcker sig själv och världen genom att man tillsammans med ett alter ego skapar en ny verklighet, vilket är själva definitionen på en ny identitet och som kan hjälpa till med att ge både det förflutna och framtiden en mening.
En annan klinisk observation, som vi inte återkommer till särskilt ofta i den här artikeln, är sambandet mellan komplexa trauman och beroendeframkallande beteenden hos barnen.
I likhet med många författare, har vi lagt märke till att 72 % av de som deltog i undersökningen tog droger av olika anledningar, varav 33 % levde i ett alienerande drogberoende, vilket de i flera år försökt bli fria ifrån.
Distanseringen som vi ofta iakttagit hos vissa av de drogberoende barnen som fallit offer för allvarliga trauman, ibland med dödsfall inblandade, vittnar om de dissociativa effekter som drogerna har på dem som lever på gatan.
”Det beroendeframkallande beteendet”, framhåller Sigward, ”skyddar en person från att riskera en dekompensation som kan uppstå genom att man får ett sammanbrott”, beroendet av dessa gifter blir en olämplig självterapi, så mycket mer genom sin självförstärkande karaktär som tilldelar personen en alternativ identitet.
Varescon konstaterar liksom vi, att det hos alkoholmissbrukare finns ett samband mellan copingstrategier, som koncentrerar sig på de känslomässiga besvären, och traumatiska upplevelser.
Han betonar att ”beroendet utplånar alla brister, såväl fysiska och psykiska obehag och störningar i självbilden som umgängessvårigheter”.
Utifrån samma perspektiv ser vi att överlevnadsekvationen, i den avgrund som livet på gatan utgör i mötet med mångsidiga trauman, består i skapandet av en identitet.
Likaså utgör asociala eller antisociala beteenden (aggression mot sig själv och andra, riskbeteenden, drogmissbruk …) strategier för att utforska dissociativa tillstånd som håller kvar personen i en emotionell bedövning eller motsatsen, en jakt på njutning som i brist på livsplaner, åtminstone ger denne en varaktighet av ett fantiserat Jag som överlever.
5. Slutsats
Fysiskt, psykiskt och symboliskt våld förorsakar på grund av sin långvarighet, inte bara en identitetsförändring utan också kognitiva rubbningar, tron på och bilden av sig själv och sin omgivning, såväl i familjen som i flyktingläger, i skolmiljön och på gatan.
Vi har här visat på följderna av långvariga trauman i hemmet, där grunden läggs till en begynnande självupptagenhet, samt på det försprång dessa följder har när det gäller påverkan på den identitetsskapande processen och således även på personlighetsutvecklingen. Detta motiverar oss till att anstränga oss till det yttersta för att fullgöra vårt åtagande att ge stöd och arbeta med förebyggande åtgärder för att hjälpa dem som fallit offer för dessa trauman.
Även om vissa kliniker har svårt att erkänna det komplexa traumat som en klassificeringsenhet, har en längsgående observation av personer som fallit offer för olika slag av misshandel eller mött varaktiga motgångar, gett en liten vink om en omvärdering utan att man för den skull tar bort något av det som traumabegreppet står för.
De påfrestningar som uppstår av psykiska skador som många gatubarn har erfarenhet av till följd av våld i hemmet, gängvåld och institutionella grymheter som gör att barnen ibland döms till ett liv som offer.
Fastän barnen sällan möter sin egen död, störs de i sin känslomässiga utveckling och i sin självbild, i relation till sig själv och omvärlden, liksom i kraften att se framåt.
Barnens asociala eller antisociala beteende i vilket våldshandlingar mot sig själv och andra skiner igenom och mångfaldigas, leder oss ur psykoanalytikern Ferenczis perspektiv fram till hypotesen om att de här barnen identifierar sig med sina plågoandar.
En del av de här känslomässigt avtrubbade barnen fastnar i ett kroniskt tillstånd av traumatiska påfrestningar i vilka de inte kan finna någon mening, eftersom de tvingas in i en incestuös relation med den traumatiska inre bild som de slutligen införlivar för att rädda sitt Jag och försäkra sig om ett identitetssammanhang.
Borde då inte sjukvårdskliniken på gatan, styrkt av detta konstaterande, integrera utforskandet av traumatiska erfarenheter mer systematiskt för att ge dessa människor möjligheten till en återuppbyggnad av sin identitet och ett nytt liv, så att de kommer bort från den splittrade bilden av sig själv som det eviga offret?
Intresseförklaring: Författarna försäkrar att det inte föreligger några intressekonflikter som har samband med den här artikeln.
More
Less
Translation education
Master's degree - Växjö University
Experience
Years of experience: 7. Registered at ProZ.com: Apr 2017.
I have a passion for languages, reading and writing!
This led me to take an education in Non-fiction Translation Master Programme between French and Swedish at Linnœus University of Växjö, from which I graduated in July 2016. The program gave me some training in SDL Trados, which is now the CAT tool that I use most frequently. I also have a very good knowledge in English, as I previously had many occasions to exercise my skills in English. I live with my family, husband and a son born 2009, on the Swedish west coast close to Gothenburg. I have a background as a preschool teacher where I, besides teaching, have been doing some documentary work. I am now working as a translator full time, which has been my ambition and dream since I started my own company, Translation by US, where US stands for my initials.
Keywords: French, English, Swedish, social sciences, education, psychology
Expertise 
