Att säga att jag var fullständigt uppslukad av Parasite från början till slut är en underdrift; dess berättarstil, med tagningar som följer nära inpå, fängslar. Efter att ha bevistat flera koreanska filmer under London Korean Film Festival, kände jag mig förtrogen med de genrer som vanligen används i sådana filmer, men Parasite verkade bryta mot dem alla! Parasite är humoristisk på ett säreget sätt, det är även en thriller som överbryggar samhällsklasser och utforskar en familjehistoria, bland andra teman, och kan förväntas tilltala en bred publik i alla åldersgrupper.

Parasite förtjänar att ses på bioduken, det är där du kan njuta av dess nyanser och stilfulla filmkonst. Kort sagt, för att undvika spoilers, berättar Parasite historien om samspelet mellan familjen Park och familjen Kim – en arbetslös familj, vars kontrasterande världar kolliderar med långvariga konsekvenser.

[...] Bong Joon-Ho lyckas väcka publikens intresse med ljusstarka tagningar tillsammans med en effektiv användning av inomhusmiljöer. Efter 2 timmar och 12 minuter kommer det som en överraskning när man inser att de flesta scenerna utspelar sig i familjen Parks hem. De vardagliga aspekterna av hemlivet visas ur ett fascinerande perspektiv där Bong Joon-Hos skicklighet kommer till sin fulla rätt. Det är en lågmäld film som inte omedelbart tänder gnistan, utan snarare tar sig tid att utvecklas. Dess skönhet och uppfinningsrikedom avslöjas gradvis, med flera lager av berättande som effektivt skildrar sociala realiteter med empati och patos.

Rollbesättningen är förtrollande att följa; varje ansiktsuttryck och handling är förstärkt och betonad, till och med något så enkelt som att gå upp eller ner för trappor kan förmedla subtila budskap som kameran fångar i detalj. Obehagskänslor skapas genom den effektiva användningen av utrymmet, med ovanliga kameravinklar och dramatiska väderförhållanden som ytterligare spär på stämningen. Parasite har en overklig och drömlik kvalitet som förstärks av musiken. Dessutom använder filmen absurda element på ett så genialt sätt att resultatet är ren filmisk magi. Parasites otäcka stämning kommer definitivt att nagla fast dig och skulle inte kännas främmande för filmskapare från Twilight Zone-genren.

Skådespelarna är väldigt imponerande och ger sina roller djup och bredd, samtidigt som de framstår som avslappnade. När Ki-Woo och Ki-Jeong Kim arbetade som privatlärare i familjen Parks hem, personifierade de verkligen denna nivå av oberörd, diskret auktoritet och skapade en aura av mystik med sina outtalade, nästan mytiska, undervisningsmetoder. Park So-Dam och Choi Woo-Sik, som Ki-Woo och Ki-Jeong, är helt enkelt fascinerande att följa genom de olika riktningar Parasites tar. Deras sömlöst levererade prestationer lockar över publikens sympatier till deras sida.

[...] Parasite är ett enastående exempel på extremt skickligt filmskapande; det är enkelt uttryckt en film som bara måste upplevas. Därför ser jag fram emot att se den igen när den har premiär i Storbritannien."

Att säga att jag var trollbunden av Parasit från början till slut är en underdrift; sättet den filmats med kameran som följer objektet är fängslande! Efter att ha sett flera koreanska filmer under den Koreanska Filmfestivalen i London, kände jag till de vanligaste genrerna för dessa filmer men Parasit var inte lik någon annan!! Parasit är komisk, på ett konstigt sätt med den är också en thriller som tar sig an klasskillnader och bland annat berättar en familjehistoria, vilket gör att den har något som går hem hos alla åldrar.

För att fullt ut kunna uppskatta de olika nyanserna i och den eleganta filmografin i Parasit ska filmen ses på en biograf. Sammanfattningsvis och utan att avslöja för mycket, berättar Parasit historien om samröret mellan familjerna Park och Kim, en familj där alla är arbetslösa och hur deras kontrasterande världar kolliderar med långt gående konsekvenser.

[...]Bong Joon-Ho lyckas toppa publikens intresse med starkt upplysta filmbilder och effektivt användande av inomhusmiljöer, och det är förvånande att inse, 2 timmar och 12 minuter senare, att de flesta scenerna utspelar sig i familjen Parks hem. De värdsliga elementen av huslighet framställs med ett spännande perspektiv som visar Bong Joon-Hos stil. Det är en långsam handling men du kommer förundras över dess skönhet och klurighet. Parasit kan vid första anblicken tolkas som ytlig men i själva verket har den många lager och skildrar social realism med empati och stor fingertoppskänsla.

Det är fängslande att se skådespelarna. Varje ansiktsuttryck och rörelse lyfts fram, även den enkla handlingen att gå upp och ned för trappor kan ha en dold mening, som kameran fångar. Olika nivåer av nervspänning skapas genom kraften av den effektiva hanteringen tomrum med ovanliga kameravinklar och dramatisk väderlek som förstärker upplevelsen. Det finns en surrealistisk stämning i Parasit som framhävs av hur historien är skriven, dessutom plockar filmen upp element från det absurda, som framställs på ett så fantasifullt sätt att det skapar sann filmmagi. Parasits uppenbara kuslighet påminner om det sätt som Twilight Zone filmerna filmades.

Skådespelarna är väldigt imponerande och de tillför djup i sina roller genom att på ett naturligt sätt göra det lätt att relatera till dem. När Ki-Woo och Ki-Jeong Kim jobbade som privatlärare i familjen Parks hem lyckades de, genom att skapa en aura av mystik med outsagda, nästan mytiska undervisningstekniker, verkligen utstråla nonchalant och lågmäld auktoritet.
Skådespelarna Park So-Dam och Choi Woo-Sik, som Ki-Woo och Ki-Jeong, är minst sagt övertygande i sina roller under alla vändningar som Parasit tar och deras skickliga agerande lockar publiken att vara på deras sida.


[...]Parasite är ett exempel på enastående skickligt filmskapande. Det är en film du bara måste se, därför ser jag fram emot att se filen igen det datum den släpps i Storbritannien.

Att säga att jag var fängslad av Parasit från början till slut är en underdrift. Dess filmstil med tracking shots är fängslande. Efter att ha sett flera koreanska filmer under London Korean Film Festival var jag bekant med de vanliga stilarna i sådana filmer, men Parasit tycktes trotsa dem alla! Parasit är komisk, på ett udda sätt, men det är också en thriller, som överskrider klasskillnader och också skildrar en familjeberättelse bland andra genrer och som därför sannolikt kommer att tilltala alla åldrar.

Parasit förtjänar verkligen att ses på bio för att uppskatta dess nyanser och den eleganta filmfotografin. Som en sammanfattning, för att undvika spoilers, berättar Parasit historien om interaktionen mellan familjen Park och familjen Kim, en arbetslös familj, vars kontrasterande världar kolliderar med långvariga konsekvenser.

[...] Bong Joon-Ho lyckas väcka publikens intresse med starkt upplysta tagningar i kombination med en effektiv användning av inomhusutrymmen, och det är förvånande att inse, efter filmens längd på 2 timmar och 12 minuter, att de flesta scenerna utspelar sig i familjen Parks hem. De vardagliga elementen i hemmet visas med ett spännande perspektiv som visar Bong Joon-Hos känsla. Det är en långsam film, men du kommer att njuta av dess skönhet och genialitet när Parasit övertygar dig om att den bara fungerar på en nivå, men den är i själva verket flerskiktad och skildrar socialrealism med empati och patos.

Skådespelarna är förtrollande att betrakta, varje ansiktsrörelse och handling accentueras, till och med blotta handlingen att gå upp eller ner för trappor kan förmedla dolda betydelser, som kameran fragmenterar. Obehagskänslor skapas också genom den effektiva användningen av utrymmet med ovanliga kameravinklar och dramatiska väderförhållanden som förstärker känslan. Det finns en surrealistisk natur i Parasit, som dess musik betonar, och dessutom använder filmen element från det absurda på ett så genialt sätt att det verkligen handlar om filmmagi. Den uppenbara kusligheten i Parasit kommer säkert att hålla dig fängslad och skulle inte kännas främmande för Twilight Zone-skolan i filmskapande.

Skådespelarna är mycket imponerande och tillför spänst till sina roller som skapar relaterbarhet samtidigt som de verkar ansträngningslöst coola. När Ki-Woo och Ki-Jeong Kim arbetade i familjen Parks hem som privatlärare förkroppsligade de verkligen denna nivå av nonchalant, diskret auktoritet och skapade en aura av mysticism med de outtalade, nästan mytiska, undervisningstekniker som användes. Skådespelarna Park So-Dam och Choi Woo-Sik, som Ki-Woo och Ki-Jeong, är helt enkelt fascinerande att se i de olika riktningar som Parasit följer och de bär dessa föreställningar sömlöst och inbjuder därmed publiken att vara på deras sida.

[…] Parasit är ett anmärkningsvärt stycke extremt skickligt filmskapande. Det är helt enkelt en film som måste ses, och jag ser fram emot att se filmen igen när den får allmän premiär i Storbritannien.