[...] Translators just didn't get recognition, they didn't expect to make much of a living, just get by. Very few people were actually trained as translators, but most had a solid college education and a solid knowledge of languages, at least their own language. I had a friend who fell exactly into that category and my circle of friends expanded to include other translators. I found them to be much more interesting as people, and discovered that we often had similar life experiences. I never had trouble making friends, but I always felt "different" and I'm sure they felt it too. When my friend retired, she recommended me as her replacement. I now entered the realm of Reinsurance, of which I knew nothing. I was also the only translator there, and didn't have much to fall back on. However, it was another notch up....
On my new job, I started looking through the files, asking questions and got the company to enroll me in Insurance courses. The College of Insurance was across the street, and I consulted fire codes, insurance policies and fire extinguisher catalogs in their library. I was learning what I had never had the luxury of being able to do before: research. The first time I had to translate a proposal for purposes of insurance of a nuclear plant, I got a call from the head man in that department, congratulating me on the job I had done. "Compares favorably with what we are used to," he said. What an upper! What happened was that I consulted a document in the files similar to the one I was tackling for guidance, but when I saw that my predecessor had used the word "nucleus" instead of "core", I realized that the files were useless to me. I went across the street to the library and looked up "nuclear plants." I immediately found all the terminology I needed.
It takes a great deal more than that to be a good translator these days, of course. [...] | Översättare fick helt enkelt inte något erkännande, de förväntades inte tjäna särskilt mycket, bara så de klarade sig. Väldigt få var faktiskt utbildade översättare, men de flesta hade en stabil universitetsutbildning och en solid kunskap om språk, åtminstone deras eget språk. Jag hade en vän som tillhörde exakt den kategorin och min vänkrets utökades till att inkludera andra översättare. Jag upptäckte att de var mycket intressantare som människor, och upptäckte att vi ofta hade liknande livserfarenheter. Jag hade aldrig svårt att få vänner, men jag kände mig alltid ”annorlunda” och jag är säker att de också kände så. När min vän gick i pension rekommenderade hon mig som sin ersättare. Jag klev nu in i försäkringsvärlden, som jag inte visste någonting om. Jag var enda översättaren där, och hade inte mycket att falla tillbaka på. Det var ändå ett steg uppåt… På mitt nya jobb började jag se igenom filerna, ställa frågor och fick företaget att skriva in mig på försäkringskurserna. Försäkringsuniversitetet låg tvärs över gatan, och jag konsulterade koder för eldsvådor, försäkringspolicyer, och brandsläckarkataloger i deras bibliotek. Jag lärde något som jag aldrig förr hade haft lyxen att kunna göra: forska. Första gången jag skulle översätta ett förslag som syftade till försäkring för ett kärnkraftverk, fick jag ett samtal från ledningen på den avdelningen, som gratulerade mig till arbetet jag hade gjort. ”Står sig väl i jämförelse med vad vi är vana vid”, sa han. Vilken kick! Det som hände var att jag konsulterade ett dokument i filerna liknande det som jag höll på med för rådgivning, men när jag såg att min företrädare hade använt ordet ”nucleus” i stället för ”kärna” insåg jag att filerna vara värdelösa för mig. Jag gick över gatan till biblioteket och kollade upp ”kärnkraftverk”. Jag hittade genast all terminologi jag behövde. Det krävs en hel del mer än så för att vara en bra översättare i dagens läge, förstås… |