[...] Translators just didn't get recognition, they didn't expect to make much of a living, just get by. Very few people were actually trained as translators, but most had a solid college education and a solid knowledge of languages, at least their own language. I had a friend who fell exactly into that category and my circle of friends expanded to include other translators. I found them to be much more interesting as people, and discovered that we often had similar life experiences. I never had trouble making friends, but I always felt "different" and I'm sure they felt it too. When my friend retired, she recommended me as her replacement. I now entered the realm of Reinsurance, of which I knew nothing. I was also the only translator there, and didn't have much to fall back on. However, it was another notch up....
On my new job, I started looking through the files, asking questions and got the company to enroll me in Insurance courses. The College of Insurance was across the street, and I consulted fire codes, insurance policies and fire extinguisher catalogs in their library. I was learning what I had never had the luxury of being able to do before: research. The first time I had to translate a proposal for purposes of insurance of a nuclear plant, I got a call from the head man in that department, congratulating me on the job I had done. "Compares favorably with what we are used to," he said. What an upper! What happened was that I consulted a document in the files similar to the one I was tackling for guidance, but when I saw that my predecessor had used the word "nucleus" instead of "core", I realized that the files were useless to me. I went across the street to the library and looked up "nuclear plants." I immediately found all the terminology I needed.
It takes a great deal more than that to be a good translator these days, of course. [...] | [...] Översättare fick helt enkelt inte det erkännande de förtjänade, de förväntade sig inte att kunna tjäna särskilt mycket mer än att det gick runt. Väldigt få människor var faktiskt utbildade översättare, men de flesta hade en gedigen universitetsutbildning och gedigna språkkunskaper, åtminstone i det egna modersmålet. Jag hade en vän som precis passade in i den kategorin, och min vänskapskrets växte och kom även att inkludera andra översättare. Jag tyckte att de var mycket mer intressanta som människor och märkte att vi ofta delade livserfarenheter. Jag hade aldrig problem att få vänner, men jag kände mig alltid "annorlunda" och jag är säker på att de också kände av det. När min vän gick i pension rekommenderade hon mig som sin ersättare. Jag klev nu in i återförsäkringsvärlden, om vilken jag inte visste något. Jag var också den enda översättaren där, och hade inte mycket i bagaget. Men det var ett steg upp... På mitt nya jobb började jag med att gå igenom arkiven, ställa frågor och fick företaget att anmäla mig till försäkringskurser. College of Insurance låg tvärs över gatan, och jag konsulterade brandsäkerhetsföreskrifter, försäkringspolicys och brandsläckarkataloger i deras bibliotek. Jag lärde mig det jag aldrig hade haft lyxen att kunna ägna mig åt tidigare: forskning. Första gången jag skulle översätta ett försäkringsförslag för ett kärnkraftverk fick jag ett samtal från chefen för den avdelningen, som gratulerade mig till det jobb jag utfört. "Minst lika bra som det vi är vana vid", sa han. Vilken kick! Vad som hände var att jag konsulterat ett dokument i arkivet som liknade det jag kollat på för vägledning, men när jag såg att min föregångare hade använt ordet "atomkärna" istället för "reaktorhärd", insåg jag att arkiven var oanvändbara för mig. Jag gick över gatan till biblioteket och slog upp "kärnkraftverk". Jag hittade omedelbart all den terminologi jag behövde. Det krävs naturligtvis bra mycket mer än så för att vara en bra översättare idag. [...] |